Olika människor lägger olika mycket vikt vid sina arbeten. I stora drag kan man väl säga att i ena änden av spektrat finns dom som kommer så sent dom kan och går så tidigt dom kan och gör så lite som möjligt där i mellan. I andra änden finns dom som ser sitt jobb som ett kall och i princip bor på jobbet och kan hela företagets bokföring utantill.

Vissa jobb är inte bara ett jobb, dom är till och med mera än ett kall, dom är en livsstil, t.ex. en läkare får inte enligt sitt skrås etiska riktlinjer bara åka förbi en trafikolycka utan måste stanna och hjälpa till.

Detsamma gäller polisen, kan man tycka i alla fall. Dags att presentera poliskvinnan Janice R. Govern, vid Chicago Police Department. Efter jobbet en dag gick hon till en stor shoppinggalleria för att handla. Hon bar fortfarande uniform och vapen, men var i strikt mening ur tjänst, eftersom hennes pass var slut.

Hon stod och bläddrade bland kläderna på damavdelningen när en annan shoppare, en man i 25-årsåldern, sprang till henne och med panik i rösten berättade att banken intill klädbutiken just höll på att rånas av en man beväpnad med ett slagträ.

Janice vände sig mot den hjälpsökande och sade med ett upphöjt ointresse att det bästa råd hon kunde ge var att han skulle leta rätt på en telefon och ringa 911. “-Jag är inte i tjänst just nu så jag kan inte hjälpa till”, var hennes lakoniska svar på hans förvirrade ansiktsuttryck. Den konfunderade mannen gjorde som han blivit tillsagd.

Efter en stund kom ett gäng av hennes kollegor och kunde utan större problem övermanna och arrestera rånaren. Janice betraktade lugnt hela händelseförloppet där hon stod i kön med sin shoppingkorg.

Nu skall Janice som kanske inte längre räknas under parollen “Chicagos Finest” upp inför en intern utvärderingskommitté som skall pröva hennes lämplighet som polis. Kanske är läge att förtydliga att den amerikanska polisens ledord inte är: “To Ignore And Shop”, utan “To Protect And Serve”.

Jag satt för ett tag sen och bläddrade igenom en bilaga till någon av kvällstidningarna och hittade ett uppslag med klassiska kontaktannonser. I brist på annat började jag kolla igenom dom och fastnade. När man läst dem så förundras man över vilka människor det finns egentligen. Eller vad säger ni när ni läser annonser som dessa:

Kvinna söker man:
"Gentleman, änkling, som är skild, varför ensam? Du med stort hus, fortfarande varm, generös, nyfiken, rökfri,
utflugna barn, sund, rörlig, frisk, som söker kvinnan i ditt liv."

Man söker kvinna:
"Afrikansk tjej sökes för gemensam framtid av svensk man i 50-års åldern. Du får gärna vara något yngre. Barn är ok."

"Latinamerikansk tjej sökes för gemensam framtid av svensk man i 50-års åldern. Du får gärna vara något yngre. Barn är ok."

"Kille 50 år, söker kvinna, 50-60 år. Jag är ärlig och frisk. Du är mullig."

"Jag är en snygg, mogen man från Sthlm söker en mogen kvinna med stil och höga klackar"

"Jag skulle gärna träffa en kvinna. Hoppas att våren man har längtat till kommer. Jag har allmänna intr., tycker om det mesta, vara ute och se på naturen, trivs lite varsomhelst. Var du bor spelar inte så stor roll."

"Var finns du, en käck swingsångerska, som vill brevväxla med en 18-årig saxofonist, vars största intr. är jazzmusik, musikstudier, swingsång?"

"Jag är en trevlig, glad och snäll man, 39 år, ifrån Sthlms län. Jag söker en tjej ifrån Asien eller Ryssland för att gifta mig med."

"Jag är en ung kille, 38 år, som alla tror är yngre. Har levt ett tufft liv, men lyckats bryta. Söker en mogen kvinna, 40-50 år, med trygg famn. Ej överviktig invandrare."

Man söker man:
"Jag man söker en man 60-75 år, med någon form av uniform, ridbyxor, stövlar. Jag är 75+"

Rusningstid, gröna linjen
Son ~5: Pappa jag VILL ha glass!
Pappa: Nej, vi ska hem och äta nu.
Son ~5: Men pappa, jag VILL, VILL!!!
Pappa: Men jag har sagt nej.
Son ~5: Om jag inte får glass NU, så berättar jag för mamma att du brukar kissa i handfatet.
Det blir tyst i hela vagnen.

Kommer ni ihåg hur kul man som liten tyckte det var med orter som Trosa och Fittja. I vart fall jag tyckte det var knäppt att det fanns såna ortnamn. Idag hittade jag en lista med svenska ortnamn som.. ja, ni ser själva:

Snålkuk
Kukasjärvi
Ballekåtan
Pökgodset
Homotippen
Muslickberget
Rumpsjön
Stjärten
Lem
Brittas hål
Tutteboda
Pungpinan
Snopptorp
Stjärtnäs
Krigslida
Djuparöven
Kuballe
Skrevet
Bögholmen
Kåtaviken
Klitten
Musklippen
Fjuckby
Slaka
Kåtebo
Porrarp
Runkarp
Gökadal
Kåtorp

Myndigheter i Bolivia släppte fantombilden i hopp om att få hjälp med att gripa mannen som mördat taxichauffören Rafael Vargas i mars i år. Så fort fantombilden publicerades blev den mycket populär – och utskrattad på Internet. Men polisen fick utdelning. Strax efter det greps en 23-årig man, misstänkt för mordet på taxichauffören.

Alla människor har ett ansvar för hur de beter sig. Kändisar har ett särskilt stort ansvar eftersom de oavsett om de vill eller inte är förebilder och påverkar andra. Vartefter bloggarna har slagit igenom i samhället så har bloggarna blivit kändisar, till och med min mamma vet vem kissie och blondinbella är. Genom att driva en blogg så påverkar man sina läsare och det gör bloggaren ett ansvar. Är man som Kissie, Kenza, Blondinbella, Dessie, Paow, Foki och når tiotusentals läsare varje dag är ansvaret enormt. Skriver de om ett klädesplagg tar det snabbt slut i affären osv.. Och det är det väl inget fel med. Problemet är att de som tar efter modetipsen kanske också tar efter andra saker som är mindre bra. Till exempel kan Kissies och Dessies dieter knappast kallas sunda och jag är rädd att många tonårstjejer tar intryck av vad de skriver. Paow skrev nyligen att hon vet att hon inte är en bra förebild och inte vill vara en. Det är visserligen bra att hon erkänner sina svagheter, men förebild är hon varken hon vill eller inte. Och det hon skriver påverkar andra, därför har hon och de andra bloggarna ett stort ansvar.

Det är lätt att försöka smita undan ansvaret och skylla på att läsarna väljer vad de ska läsa och ta efter. Och självklart är det så. Jag väljer inte att köpa ett par snygga högklackade skor bara för att Kenza tipsar om dom. Men det kanske är svårare för en 13-årig tjej att säga att Kissies kroppsideal inte är något att ta efter. Bloggdrottningarna (och kungarna) måste börja tänka på vad dom skriver och inse att de har ett enormt ansvar. Ett ansvar de kanske inte önskar eller förtjänar, men de har det!

Något som diskuterats flitigt i bloggvärlden är att det är alltför mycket påhopp på bloggarna och mellan bloggarna. Och det tycker jag att det är. Jag blir mörkrädd och förfärad när jag läser en del av kommentarerna som särskilt de större bloggarna får. En del av dom är inte mycket bättre själva, det vet jag, men jag tycker ändå inte att det är okej. Även om Kissie m.fl. provocerar och går över gränsen gång på gång så ska de inte behöva bli hotade, kallade för hora och få höra att folk önskar livet ur dom. Sådana påhopp är aldrig okej.

Samtidigt som jag tycker att det är alltför mycket påhopp och trakasserier i bloggvärlden så tycker jag att en del bloggare har svårt att skilja på påhopp och kritik. Ett påhopp är inte bra men kritik tycker jag att man ska tåla. Om ni inte håller med mig när jag skriver mina inlägg vill jag att ni kommenterar och berättar er syn på saken. Kritik är något bra så länge den är konstruktiv och håller sig till ämnet. Jag raderar aldrig kritiska kommentarer eftersom jag tycker att det är er rätt att kritisera. Tyvärr tycks en del bloggare ha svårt att ta berättigad kritik. Så fort någon säger något negativt så raderar de kommentaren och tar illa upp. Det tycker jag är helt fel eftersom det begränsar läsarnas yttrandefrihet. Även om bloggen är bloggarens forum där hon/han kan styra innehållet så tycker jag att det hör till allmänt hyfs att även släppa fram dom som inte tycker som man gör själv.

Att säga emot är inte fel i sig. Jag ska kunna säga att jag tycker att någon har fel och sakligt argumentera mot dem utan att bli uthängd och cencurerad. Det tycker jag är min rätt som bloggläsare. Men för att ha den rätten är jag skyldig att hålla mig ifrån osakliga och vidriga påhopp!

Ironi är en humorform som jag ofta själv använder mig av och verkligen kan roas av. Få saker är så roligt som riktigt bra ironi, särskilt självironi. Men ironi har också en baksida, den är ibland svår att identifiera. Ironi misstas ofta för att vara allvar. Riktigt bra ironi ligger ofta precis på gränsen mot att vara allvar. Och det är självklart helt okej så länge man kan identifiera det som ironi. Problemet uppstår när man inte kan göra det, när någon eller några tar det som allvar och tar illa upp eller får en felaktig osund bild av verkligheten. Då är ironin inte rolig längre, bara oacceptabel.

Det är därför viktigt att hålla sig på rätt sida gränsen och vara noga med att ironi uppfattas som ironi. Sitter man på tv i parlamentet är själva forumet tydligt ironiskt och där behöver man inte poängtera att man är ironisk eller vara övertydlig, det förstår vi alla ändå. Även en politiker som gästar programmet kan kosta på sig att vara lite ironisk. Men samma politiker har inte möjlighet att dra samma skämt i Rapport utan måste där på något sätt vara tydlig med att det just är ett ironiskt skämt, annars kommer tittarna få för sig att de är smaklösa eller har helkonstiga åsikter.

Samma problem har vi i bloggvärlden. Kissie med flera gömmer sina konstiga ideal och uttalanden bakom att de är ironiska och har en karaktär på bloggen. Problemet är att de inte är tillräckligt tydliga med att det är ironi de håller på med. Hade de tydligt gått ut med att det var en ironisk humorblogg och att man inte skulle ta det som skrivs på allvar så hade det varit okej. Också om skäämten var helt uppenbart ironiska. Men nu när man väver in ironin bland seriöst tyckande blir det svårt för läsaren att skilja ut ironin och därför förmedlas ett heltokigt budskap. Ofta kan jag se igenom det som skrivs, eller i vart fall skaka på huvudet åt alla tokigheter, problemet är att det kan inte alla tonåringar som ännu inte hittat sin trygghet och sin identitet. De färgas av skeva ideal och budskap och riskerar att skadas för all framtid.

Ironi kräver alltså eftertanke och ansvar. Har man bara det så kan man framkalla många skratt!

Jag har funderat lite över vilka personer som blir kända och populära. Och jag har sett ett mönster, både i bloggvärlden, tv och i övriga "kändissammanhang". Vi älskar folk som är galna, utmärker sig och gör saker som vi kan älska att hata. De personer som de flesta skulle vilja umgås med privata är de som är pålitliga, balanserade och allmänt trevliga medan de som vi vill läsa om är några helt andra. De flesta av mina vänner skulle beskriva mig som en trevlig och stabil kille, men hur många vill läsa om en sådan i tidningarna. När jag har i olika sammanhang har intervjuats av tv och tidningar om något ämne så har de oftast valt någon annan som sagt något heltokigt framför mina mer neutrala och avvägda analyser.

Här i bloggvärlden har Kissie och Dessie 1000 gånger så många läsare som vad jag har en vanlig dag. Skriver de så mycket bättre inlägg än mig? Har de så mycket mer att tillföra? Personligen tycker jag inte det. Nu är jag lite partisk men jag tror att anledningen är en annan. Jag är inte tillräckligt provocerande och konstig vilket gör att jag inte hamnar i ropet. Istället läser folk deras bloggar eftersom de kommer med det ena utspelet efter det andra. Om dem kan vi diskutera, vi kan kasta skit, förfäras och skratta.

Samma fenomen ser vi i såpor som till exempel Paradise hotel. De som det skrivs om och som vi vill se på är de som gör de spännande sakerna. De som bara glider med är ju inget vi vill se. Det är när det hettar till, blir sex i tv och blir backstabbing som vi intresserar oss. Om någon skulle ta upp en intellektuell diskussion skulle vi höja på ögonbrynen och tröttna ganska fort. Vi ser hellre på ett gäng arbetslösa, fulla personer som går bakom ryggen på varandra och har sex i tv än att ser på några som verkligen har något att säga.

Nu vill jag inte kritisera de som tittar på Paradise hotel eller läser bloggar som Kissies och Dessies. Det vore att kasta sten i glashus eftersom även jag gör så. Men det är ett intressant fenomen, varför älskar vi folk som gör bort sig totalt och beter sig på sätt som vi knappast skulle vilja göra själva.

Jag tror att vi vill fly verkligheten och se andra som är konstiga för att känna oss själva normala. Galna lite ytliga saker är lättare att ta till sig än djupa resonemang. Därför tittar vi på freakshows och lyfter fram och stöttar ideal vi knappast vill stå för egentligen. Därför kommer aldrig personer som mig bli riktigt riktigt inne. Fast jag föredrar att vara ouppmärksammad vettig framför att vara uppmärksammad galning. Vad föredrar ni?